fbpx
Meny Lukk

Anatomiguide – Nervsystemet


Kroppens nervsystem består av hjärnan, ryggmärgen och nerverna. Nervsystemets uppgift är att ta emot och att förmedla signaler från och till kroppens olika delar. Det gör att kroppens olika delar kan samarbeta.
Människan har ett nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.

Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av hormonsystemet, men det går långsammare.

Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas perifera nervsystemet.

Styr kroppens funktioner
Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra nervceller.

Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.

Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll.

Två olika sorters celler
Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av stödjande celler som kallas gliaceller. Det centrala nervsystemet innehåller ungefär 100 miljarder nervceller, eller neuron som de också kallas. Det finns ungefär tio gånger så många gliaceller. Varje dag dör ungefär 100 000 nervceller. Bara omogna nervceller, stamceller, kan dela sig. Därför läker nervvävnad dåligt om den skadas.

Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan ha kontakt med många andra celler.

Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.

Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.

Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man trampat på är vass.

Ibland leds inte nervimpulsen vidare
Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras vidare. Det är en mycket viktig funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför många impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i nervcellerna.

Cellerna har många kontaktpunkter
En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.

Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.

En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska.

Nerverna är olika snabba
Olika nerver leder impulsen olika snabbt. Nerver med myelinskida leder impulsen snabbare än nerver utan. Det beror på att impulsen hoppar mellan noderna. I långa utskott, axon, som är grövre leds impulsen snabbare än i tunna axon. I riktigt snabba axon kan ledningshastigheten vara 150 meter per sekund. Dessa nervtrådar kan snabbt ge hjärnan information om man till exempel trampar på något vasst. I långsamma axon kan ledningshastigheten vara så låg som 0,1 meter per sekund.

Ryggmärgen sköter kroppens reflexer
Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation för de nervbanor som går till och från hjärnan. Den tar även hand om vissa reflexer utan att hjärnan behöver bli inkopplad. Om man till exempel lägger handen på en varm platta drar man tillbaka handen innan man knappt hunnit bli medveten om värmen och smärtan. Denna reflex sker snabbare än om impulsen måste hinna nå hjärnan innan den leder till att handen tas bort. Tack vare detta undviks skador på vävnaderna. Det är alltså en skyddsreflex.

Nerver som inte kan påverkas av viljan

De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis hjärtat. Det kallas det autonoma nervsystemet, och samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i mag-tarmkanalen.

Det autonoma nervsystemets två delar är:

  • sympatiska nervsystemet
  • parasympatiska nervsystemet.

Sympatiska nervsystemet

Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas tillsammans den sympatiska gränssträngen.

Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen. Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna och når stora delar av kroppen.

Förbereder kroppen för kamp

Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet.

När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att:

  • pulsen ökar
  • hjärtat pumpar kraftigare
  • blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det minskar till hud och inälvor
  • blodtrycket ökar
  • luftrören vidgas så att det går lättare att andas
  • blodsockernivån ökar så att man får extra energi
  • pupillerna utvidgas
  • svettningen ökar
  • tarmrörelserna minskar
  • matsmältningen sätts på sparlåga.

Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och kroppstemperaturen.

Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila

Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.

När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att:

  • pulsen minskar
  • hjärtats pumpkraft minskar
  • blodtrycket sjunker
  • luftrören dras ihop
  • pupillerna dras ihop
  • salivproduktionen ökar
  • tarmrörelserna ökar
  • matspjälkningen ökar
  • erektionen underlättas
  • man kan kissa
  • man kan tömma tarmen.

Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.

De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.

 

 

Referanser:

  • Neumann DA. Kinesiology of the musculoskeletal system. 2 utg. St. Louis, Missouri: Mosbye Elsevier,2010.